Gotlandstoner.se
Uppt. efter Pettersson-T" class="person">Teresia Pettersson, Myrungs i Linde.
som li tet ta går, kän ner flic un ga 84. hör nu, Ack o 1. gif som än kor, e rig dert jär ald ta åt ock mind vär den re står, skänk den för i me him åt vigt Gud gån len! vän! ker Skänk fals det re för e häll
  1. När som jag mig besinnar, hur allt förändrat sig,
    då börjar mina tårar att rinna uppå mig.
    Bäst glädjen står i blomstring i vårens unga bröst,
    försvinner all vår glädje i sorgens kulna höst.
  2. Jag längtade som andra att välja mig en vän —
    den tänkte jag att älska näst Gud i himmelen.
    Men för att jag var trogen, blef falskheten min lön —
    den skall en gång belönas, så sant Gud hör min bön.
  3. Den vännen, som jag älskade, den haver jag nu mist.
    Nu får jag sitta ensam som fogelen på kvist.
    Jag tycker, att mitt järta skall brista i mitt bröst,
    nu haver från mig flyktat all glädje, hopp ock tröst.
  4. Låt människorna dömma ock göra gäck av mig:
    när dem så litet roar, så låt dem roa sig.
    Jag är en ensam flicka, som lever ensam här,
    ja ensam ock förskjuten av den jag hållit kär.
  5. Jag haver nu ej mera här någon glädjedag
    ock icke häller någon, vartill jag har behag.
    När ungdomen sig samlar ock följs till nöjen åt,
    då sitter jag i enslighet ock lugnar mig med gråt.
  6. Skall jag nu gå ock skämmas för alla, som mig ser?
    ty alla, som mig känna, de säkert åt mig ler.
    Se fåglarna ha nästen, vari de gömma sig,
    men stackars jag har ingen, som väntar uppå mig.
  7. Olycklig var den stunden, jag satte tro till dig,
    ty nu har all min glädje i sorg förvandlat sig.
    Dock dig jag aldrig glömmer, så länge järtat slår,
    ock ej så länge jag här på jorden leva får.
  8. Tänk allt vad jag fått lida, för att jag älskat dig!
    Ock nu finns ingen människa som kan ge tröst åt mig.
    Så är att söka blommor på torra blomsterträd,
    ock där som ej finns kärlek, där följer falskhet med.
  9. Ren kärlek har jag burit från första stund till dig,
    men du har varit falsk ock otrogen emot mig.
    Men Härren skall väl straffa den, som otrogen är,
    ock den, som sådan falskhet uti sitt järta bär.
  10. Kanhända dagar komma, då du får ångra dig,
    för att du gjort illa ock orätt emot mig.
    Dock dig jag icke glömmer, så länge järtat slår,
    ock ej så länge jag här på jorden leva får.